San Andreas (Action, Drama, Katastrof, Äventyr):

Efter att en förödande jordbävning ödelagt stora delar av Kalifornien lämnar räddningspiloten Ray och hans ex-fru Emma kaoset i Los Angeles för att bege sig mot San Fransisco där deras dotter Blake befinner sig. När de tror att det värsta är över har det bara börjat och nu gör de allt de kan för att hitta och rädda sin dotter.

 

 

San Andreas är katastroffilmen som innehåller allt i katastrofväg. Vi möts av enorma jordbävningar som ödelägger storstäder allt eftersom höghusen faller som blad från träden, marken försvinner under ens fötter och lämnar stora öde hål i marken och för att sedan krydda det hela lite extra så slår vi till med en tsunami som sköljer bort mänskligheten som om de vore smuts. Men även i de värsta situationer finns någon som lyckas med det omöjliga och han heter Ray, pappa Ray och tillika muskelknutten som är räddaren i nöden.

 

Ray är räddaren i nöden.

 

Jag har alltid tyckt om välgjorda katastroffilmer och just San Andreas är ett mästerverk när det kommer till att fånga bedrövelsen på film med hjälp av trovärdiga specialeffekter som fick mig att tro att jag befann mig mitt i smeten. Dock är dramat vid sidan om katastrofen något förtyckt samtidigt som den även riktar in sig lite för mycket på vissa personliga bitar, och eftersom detta är en Hollywood film så går det självklar också att räkna ut hur det kommer gå för familjen som är i fokus. Folk må dö på löpande band medan den splittrade kärnfamiljen som består av pappa Ray (Dwayne Johnson), mamma Emma (Carla Gugino) och dottern Blake (Alexandra Daddario) tycks undkomma det mesta samtidigt som det tjabbas om deras ansträngda familjerelationer. Höghus och bråte kommer farandes emot dom, marken försvinner under deras fötter och tsunamin spolar bort dom, men ändå lyckas de hålla sig vid liv och övervinna det omöjliga.

 

Ray och Emma övervinner relationsproblemen och slår sig samman för att hitta och rädda dottern Blake.

 

Trots att San Andreas är enormt överdriven när det kommer till en familjs överlevnad så lyckas ändå filmen locka fram en del tårar hos mig. Jag är nämligen den blödiga typen som snyftar till allt och just därför spelade det ingen roll om det var sorgligt eller lyckligt, jag kunde inte ens att hålla kvar tårarna under de mörka bitarna då det ändå var en självklarhet att allt skulle gå bra. Jag hade velat säga att tårarna berodde på de otroliga skådespelarna men så är tyvärr inte fallet. Skådespelarna må gör sina roller bra men de är inte typerna som sticker ut och briljerar utan de mest bara är och förblir.

 

Blake och hennes nyfunna vänner är i trubbel då tsunamin slår till.

 

Jag har sett San Andreas både på bio i 3D och nu hemma i TV-soffan, men dessvärre så är filmen inte lika effektfull på hemmaplan. I biosalongen må 3D-effekterna ha varit lite platta men ljudeffekterna fick åtminstone stolarna att vibrera i takt med skalven och därför var då också inlevelseförmågan hög, något som den tyvärr inte är när man ser den i 2D och med dämpat ljud. Spänningen som jag upplevde vid den första titten är nu också något försvunnen men jag kan ändå fortfarande känna panik som sprids inombords då vackra Kalifornien faller samman och blir till ett dammoln av stadsrester. Så ja, San Andreas må ha varit en katastroffilm i toppklass vid den första titten och trots att det inte blir detsamma när man ser filmen för andra gången så är den ändå bra och underhållande. Det spelar alltså ingen roll att vissa moment är aningen överdrivna och att familjelivet är lite väl ansträngt och koncentrerat då deras liv står på spel, för trots alla nackdelar så är katastrofen fängslande och medryckande, och framförallt oroväckande.

 

Somliga kommer undan höghusen som faller som blad från träden.

 

FILMINFORMATION: