Interstellar (Drama, Science Fiction, Äventyr):

I en inte allt för avlägsen framtid håller jorden på att dö ut och människorna kommer därför inte överleva mer än en generation till. Med ovissheten om att träffa sina nära och kära igen färdas ett team av upptäcktsresande genom ett maskhål i hopp om att kunna hitta en ny planet för mänskligheten.

 

 

För drygt 6 månader sedan såg jag Interstellar på bio där jag nästan blev blåst av stolen av det sorgliga äventyret som då mötte mig och nu har jag alltså sett filmen igen, fast denna gången hemma i tv-soffan där jag kunde låta tårarna spruta fritt. Vid den första titten sa jag att Interstellar var aningen seg under den första halva av filmen men att den ändå hade en enorm styrka i sin form av sorg och i det vackra bländande rymdäventyr som gjorde filmen intressant från början till slut, och dessa punkter håller jag fast vid än idag även om jag nu inte upplever samma spänning. Nackdelen med en film som Interstellar är att man som tittare förlorar lite av sin nyfikenhet vid den andra titten och detta eftersom man vet exakt hur det hela kommer sluta och hur vägen dit ser ut. Detta är något som självklart alla filmer råkar ut för då man se dom en andra gång, men andra filmer tar kanske inte lika stor skada av vetenskapen som jag nu besitter. Detta betyder dock inte att jag inte tycker filmen är bra, för tror mig, Interstellar är och förblir en väldigt stark, vacker, sorglig och dramatisk filmen som lyckas leva vidare ändå.  

 

Vackra vyer i rymden.

 

Regissören Christopher Nolan är ett hett namn i Hollywood och detta mycket tack vare framgången med den senaste Batman trilogin, tre filmer som jag inte alls tycker om, men han ligger även bakom Inception som när den kom ut visade oss något helt nytt och detsamma gäller Interstellar. Dessa båda filmer är inte bara vackra och underliga utan de är även annorlunda vilket bidrar till deras styrka. Just Interstellar är otroligt vacker och väldigt underlig då den blandar inslag av spänning, mystik och mycket sorg som i sin tur får filmen att berör en på djupet. Handlingen är dessutom intressant och tilltalade med sin kanske inte allt för avancerade miljöer men det är något med atmosfären som gör filmen så underbar och vacker. Jag gillar speciellt utformningen på robotarna TARS (röst av Bill Irwin) och CASE (röst av Josh Stewart), två plåtbitar som dessutom gör väldigt mycket för filmen när de bidrar med en del humor som är så dålig att den nästan blir bra, vilket självklart är medvetet. Deras utformning och rörelser är något som har bitit sig fast på min näthinna och jag kan än i dag få glimtar av flashbacks som gör mig alldeles varm.

 

TARS, en vandrande och pratande plåtbit.

 

I huvudrollerna som Cooper och Brand ser vi Matthew McConaughey och Anne Hathaway som både gör ett otroligt jobb när det kommer till förmedlar en otrolig känsla som både lockar fram en del skratt, tårar, desperation, hopp och en vilja till att överleva. Jag har aldrig tidigare uppfattat de båda som bra skådespelare men här visar de verkligen vad de går för. Flamset och tramset är som bortblåst och de visar istället upp ett djup av personligheter som inte lämnar några ögon torra. I andra större roller ser vi även David Gyasi som Romilly och Wes Bentley som Doyle, två personer som följer med på resan ut i rymden tillsammans med Cooper och Brand. Kvar på jorden finns även karaktärer som lyckas locka fram en del tårar med hjälp av sin starka rollprestationer och de som sticker ut mest är Mackenzie Foy och Jessica Chastain som syns i rollen som den unga och sedan vuxna Murph, Coopers intelligenta dotter. Michael Caine blinkar även han förbi i rollen som Brands pappa, Professor Brand och i andra mindre roller syns bland annat Casey Affleck, Topher Grace och Matt Damon.

 

Skådespelarna visar vad de verkligen går för.

 

Nu är det visserligen så att Interstellar inte må vara riktigt lika bra hemma i tv-soffan som den var på bio där mysfaktorn var på topp och där inlevelsen var hög tack vare att ljudeffekterna som fick stolarna att vibrera i takt med rymdfärjans turbulens. På bio kändes det som om att man var en del av äventyret och att man satt med ombord på rymdfärjan som tog karaktärerna på en otrolig resa genom tid och rum men detta är tyvärr någon som man inte upplever hemma. Trots bristerna på inlevelse hemma i soffan så är ändå Interstellar, utan tvekan, en av de bättre filmerna som släppt på DVD och Blu-ray i år och jag håller fast vid att detta är Christopher Nolan's bästa film. Det är sånt här han ska syssla med och inte trams som Batman, nu har han lagt ribban högt och visat oss vad han verkligen går för och jag hoppas att han fortsätter på detta spår. 

 

Turbulensen må man inte uppleva hemma i soffan, men i biosalongen kände man av den.

 

FILMINFORMATION: