The NeverEnding Story (Familjefilm, Drama, Fantasy, Äventyr):

Den unga pojken Bastian kommer över en bok som handlar om Ingentinget som hotar att förinta Fantasia och vars ända hopp om räddning nu ligger i krigaren Atreyu. Men vad Bastian inte vet är att hans egen fantasi kan vara nyckeln till räddningen.

 

 

The NeverEnding Story (sv. titel: Den oändliga historien) är en "gammal" familjefilm som såg dagens ljus 1984, vill säga det året som jag föddes och detta är också den första delen ut i en filmserie som består av 3 filmer (som alla har ett avslutande kapitel) och två tv-serier. Det är en historia som syns genom en bok och ett barns fantasi och där vi får följa med till Fantasia som hotas av "ingentinget", vill säga bristen på fantasier hos barn. Det låter kanske gulligt men filmen är konstigt nog inte alls vidare gullig utan snarare lite obehaglig för de små barnen då sagan rusar fram i en skruvad och underlig form och takt.

 

 

Jag såg The NeverEnding Story för första gången när jag var rätt så liten och jag tror inte ens att jag hade fyllt 7 år, vilket är den rekommenderade åldersgränsen för filmen. Som liten kommer jag ihåg att jag tyckte att vissa av de varelser som vi här få se var lite obehagliga och när jag nu ser filmen i vuxen ålder så kan jag mycket väl förstå min rädsla.. eller vad vi nu än ska kalla det för. De flesta av de sagolika varelserna är inte söta på något sätt eller vis och de är snarare något skräckinjagade med sina fula trynen som nästan jämt och ständig syns i bild och därför ifrågasätter jag också filmens barnvänlighet. Men vare sig The NeverEnding Story skapade lite obehag hos mig som liten eller ej så är detta ändå en rätt söt historia om mobbing, mod och att övervinna sina rädslor. Men trots detta så är ändå filmen himla dum och barnslig och jag kan nu i vuxen ålder ifrågasätta många av de beslut som tas av krigaren och tillika "hjälten" Atreyu (Noah Hathaway), som är en karaktär i boken som den lilla Bastian (Barret Oliver) läser och drömmer sig bort i.

 

Vissa varelser kan skapa ett obehag hos de små tittarna.  

 

Eftersom The NeverEnding Story är så passa gammal som den faktiskt är så är effekterna skrattretande, till lika så de masker och kostymer som skådespelarna bär och det syns också tydligt att hela filmen är inspelad i en studio där inget är verkligt. Inget ser med andra ord verkligt ut vilket tyvärr också smittar av sig på filmen som nu blir något stenåldrig i mina ögon. Karaktärerna känns dessutom inte äkta och skådespelarna är tyvärr också rätt så dålig, vilket ett barn inte lär märka men som vuxen ser man det och då kan man också bli aningen uppretad. Inte nog med detta, filmen försöker även locka fram känslor, så som sorg och förtvivlan, men som en vuxen tittare så blir jag inte ens berörd trots att jag egentligen borde bli det. Jag som i vanliga fall bölar till allt och ingenting är nu hård som en sten och jag blir snarare bara arg istället för ledsen och/eller glad vilket inte är smickrade för filmen.

 

Atreyu tillsammans med lyckodraken Falkor (röst av Alan Oppenheimer), som också är det enda som är sött i hela film.

 

Som liten så var The NeverEnding Story, tillsammans med sin uppföljare "The Neverending Story II: The Next Chapter", lite av en favorit här hos mig men när jag nu ser den i vuxen ålder så är den inte alls lika bra som jag minns den. Obehaget som jag då upplevde är som bortblåst tillsammans med alla andra känslor den en gång lyckades framkalla. Detta gör nu The Neverending Story till en medelmåttig film som inte riktigt hänger med i tiden och jag undrar om dagens barn kan ser filmens stora brister eller om de fortfarande kommer sugas in i storyn som jag en gång gjorde. Men i vilket fall som helst så behöver dagens barn utveckla lite fantasi och inte bara sitta och knappa på sina mobiler och just därför är The NeverEnding Story en film som de bör se.

 

 

FILMINFORMATION: