Dolphin Tale (Familjefilm, Drama):

Filmen är inspirerad av en sann historia.

Delfinen Winter hittas skadad på en strand av 11-åriga Sawyer, där hon har trasslat in sig i repet till en krabbfälla. Hennes bakfena är så illa skadad att den måste amputeras och med hjälp av Clearwater Marinsjukhus och Sawyer starka vilja till att rädda henne gör de så gott de kan för att ge Winter ett värdigt liv samtidigt som Marinsjukhuset hotas av nedläggning.

 

 

Ibland känner man för att se ett mysigt drama och då brukar en familjefilm passa perfekt. Eftersom jag är svag för filmer som kretsar kring djur så föll lotten på Dolphin Tale som påminner något om filmen Rädda Willy. Precis som den filmen så är Dolphin Tale både gripande och älskvärd och jag faller pladask för delfinen Winter och hennes gripande livshistoria. Som plus i kanten har Dolphin Tale den riktiga delfinen Winter i huvudrollen, vill säga den delfin som hela filmhistorien bygger på och som har blivit av med sin bakfena. Därför är det inte någon specialeffekts delfin som vi här få se, utan allt är äkta vara och bara det gör att filmen blir så mycket starkare och bättre.

 

 

Jag som i vanliga fall stör mig på filmer som har barn i huvudrollen retar inte alls upp mig på barnen Sawyer (Nathan Gamble) och Hazel (Cozi Zuehlsdorff), men visst finns det stunder då jag bara skulle vilja strypa dom. Men på det stora hela så de ändå rätt okej och acceptabla. Dock så finns det en scen i filmen som fick mig att bli riktigt jävla irriterad. En kille i början av 20 års åldern, Kyle (Austin Stowell), råkar ut för en olycka och förlorar då rörelseförmågan i sitt ena ben. Men allt är inte kört utan han får en skena som ska kunna hjälpa honom med att stå och gå, allt som krävs är bara lite vilja och träning. Men under träningen, som går ut på att lära sig att ställa sig upp, sitter han i sin rullstol och har den friska foten på en fotboll. Det dröjer inte länge fören Kyle börjar gnälla för att han inte kan resa sig och han ger då upp. "Nej tro fan det din dumma nöt, du har ju den friska foten på en boll. Men om du har båda fötterna på jorden så kanske det går lite bättre". Som ni hör, idiotiskt.

 

Kämpande barn.

 

I vilket fall som helst så satt jag som en liten fjolla med gråten i halsen under större delar av filmen och jag gjorde så gott jag kunde för att hålla tillbaka tårarna, vilket dock inte gick så bra. Det spelade ingen roll om det var glädje eller sorg som spelades upp framför mina ögon, jag lipade nästan ändå konstant och det är faktiskt (tro det eller ej) ett bra tecken. Dolphin Tale må kanske vara en barn- och familjefilm men den berörde ändå mig på ett starkt sätt som bara få filmer kan.

 

Winter med sin konstgjorda bakfena.

 

FILMINFORMATION:

                                   Dolphin Tale 2 (2014).