Still Alice (Drama):

Alice Howland är en framgångsrik professor som är lyckligt gift med John och tillsammans har de tre vuxna barn. Vid 50 års ålder börjar hon glömma ord och förvirra bort sig på välkända platser. Snart få hon diagnosen Alzheimer och nu måste hon kämpa för att behålla sitt sinne och sig själv.

 

 

BETYG och RECENSION:

För inte så längesedan såg jag Still Alice på VoD men som alla säkert vet så kräver filmnörden att filmen ska ses på rätt sätt, vill säga i ett fysiskt format. Just Still Alice släpps tyvärr inte på Blu-ray i Sverige och därför få vi nöja oss med att införskaffa filmen på DVD, ett format som helt saknar extramaterial och därför vill jag ge fingret till SF som har börjat dra in på både det ena och det andra. Men vare sig utgåvan av filmen är både kass och sen här i Sverige så få vi vara glada för att den släpptes, för Still Alice är en oerhört stark och bra film som inte kommer lämna någon oberörd.

 

Alice firar sin 50-årsdag ovetande om att hon snart kommer få diagnosen Alzheimers. 

 

Still Alice visar upp en delvis trovärdig och gripande sida av den hemska sjukdomen Alzheimers som i vanliga fall drabbar äldre personer, men det finns undantag och den har därför börjat komma allt längre ner i åldrarna vilket vi här också få se. Vi får här följa 3 trebarnsmamman Alice (Julianne Moore) som är en välutbildad och intelligent kvinna i 50 års åldern som sakta börjar glömma småsaker och ord, och precis som det är i det verkliga livet så skyller hon ifrån sig och döljer symtomen till en början, men de börjar sakta att visa sig för omgivningen och hon öppnar då upp sig. Till skillnad från många andra så är Alice väldigt öppen när det kommer till sin sjukdom och hon delar med sig av helvetet vilket tyvärr oftast inte händer i det vanliga livet. Och ja, jag vet för jag jobbar med dementa och alzheimersjuka och de som är drabbade gör allt de kan för att dölja sina brister. Trots att Still Alice är något förskönad så är den ändå en väldigt stark och gripande film som lockar fram mängder av tårar och jag kan riktigt känna paniken som sprids inombords, både som en anhöriga och som en patient.

 

Alice har sin man John (Alec Baldwin) med sig när hon får diagnosen.

 

Julianne Moore är fantastisk i rollen som den alzheimersjuka Alice och hennes minsta lilla rörelse och kamp berör mig på djupet. Hon lyckas fånga många av de små detaljerna och delarna av sjukdomen samtidigt som andra glöms bort och sätts åt sidan. Vi få se hur hon kämpar med att hålla modet upp medan hon snabbt insjuknar och hur både hon och hennes omgivning påverkas av sjukdomen, men det finns ändå många missar och tabbar i manuset som inte reflekterar sjukdomen på ett korrekt sätt. Men det är bara detaljer och över lag så fångar Still Alice de viktigaste bitarna av sjukdomen som på så vis gör filmen riktigt bra och gripande.

 

Alice minne börjar svikta allt mer och hon känner inte igen folket i sin omgivning.

 

Förutom Julianne Moore så gör även Kristen Stewart ett förvånansvärt bra jobb i rollen som den yngsta dottern Lydia och jag kan för andra gången tycka om henne som skådespelerska. Lydia är en av de som tar sjukdomen på ett bra sätt när hon försöker sätta sig in i situationen och hon väljer att spela med utan att förtrycka sin mamma, vilket för övrigt är det rätta sättet att bemöta en demens och alzheimersjuk person. Den älsta dottern Anna (Kate Bosworth) bemöter däremot sin mamma och hennes sjukdom på motsatta sättet eftersom hon är rak och tillrättavisande, något som dock gör att den sjuke känner sig påhoppad och den blir därför lätt arg. Självklart visar även Kate Bosworth upp en sida av de anhöriga som existerar i det verkliga livet och det tåls att påpeka att det inte här finns något rätt och fel. Alla reagera olika vilket Still Alice också försöker få fram men det finns bemötande som är bättre än andra.

 

Döttrarna Anna och Lydia möter sin mammas sjukdom på två olika sätt.