Jag har blivit med katt... igen

 
För ungefär 8 år sedan blev jag mamma till en fin lite flicka vid namn Keso. Hon har päls, fyra ben och en svans och är mitt allt. Inget människobarn i världen kan ersätta henne, men precis som många andra mammor där ute så kände jag att jag ville utöka familjen och ge henne ett syskon. 
Så den 8 Mars 2015 fick Keso en liten lillebror vid namn Ernst, som idag blir 14 veckor gammal.
 
 
Ernst är, precis som sin stora syster, en Ragdoll fast med annan teckning. Han är en Brunmaskad Bi-Colour medan Keso är en Brunmaskad Mitted och även om de till rasen ska vara lika i sättet så är de båda väldigt olika. Ernst är väldigt mammig och följer varje steg jag tar, vilket en Ragdoll ska göra, medan Keso föredrar att vara ifred och det är kanske något som Ernst inte alltid respekterar. Syskonen kanske inte riktigt älskar varandra ännu men de kommer för det mesta överens och jag älskar dom båda så det räcker och blir över. 
 
 
Ernst är en pigg och matglad lite prick som dessvärre har stora problem med sin mage vilket gör mig aningen orolig (läs: jag håller på att dö av oro). På grund av magproblemet är han något mager, vilket skrämmer mig och jag börjar fasa för det värsta. Han har gått på ett specialfoder som dessvärre inte har fungerat samt ätit magmedicin för katt, men maten fortsätter praktiskt taget att rinna rätt igenom honom. Så igår påbörjade vi en ny kula med ett nytt mag- och tarmfoder plus en ny medicin och nu hoppas jag på ett mirakel.
Ernst verkar tack o lov oberörd och flänger runt precis som vilken annan kattunge som helst, men ha ställer dock till med lite extra jobb eftersom jag jämt och ständigt måste hålla koll på när han går på toa och städa efter honom. Ja, det kletar sig fast i pälsen och Ernst är nu en van badare. Att jag får passa honom dygnet runt bekommer mig inte men jag är orolig för hur det kommer gå när jag börja jobba.
 
Jag är självklart orolig för att det är nått allvarligt fel på honom. En undersökning hos veterinär är genomförd och vi inväntar nu svar på ett avföringsprov. Visar det inget så få vi gå vidare och Ernst han ska bara bli bra, så är det bara för jag klarar inte av att förlora ännu en kattunge. Jag förlorade min kattunge Kiwi för 9 år sedan i en dödlig virussjukdom när hon var blott 9 månader och 4 dagar gammal och det är något som jag aldrig vill uppleva igen och jag brukar säga att lilla Keso räddade mitt liv.
 
När det kommer till Ernst så är jag självklart extra orolig med tanke på vad jag redan har gått igenom och han är mitt barn och han betyder lika mycket för mig som era människobarn betyder för er. Men ni normala mammor få vara hemma för vård av barn och ta hand om era ungar, men inte fan få en annan vara hemma för vård av katt. Och tro mig, ett djur behöver mer hjälp än en unge eftersom de inte kan berätta vad som är fel och var det gör ont. Tänk på det ni som skriver lagarna om rätten att få vara hemma. "Bara ett djur" må ni säga, vilket är helt acceptabelt av omvärlden, men om jag säger detsamma: "bara en unge", ja då är det helt plötsligt skillnad för så får man inte säga. Ett liv är ett liv och det spelar ingen roll vad det är för art, fast i min värld är djuren värda mer än oss människor. Så är det så att jag kommer behöva vara hemma från jobbet för Ernst skull nu när han är dålig så kommer jag vara det, de få sparka mig om de så vill.
 
 

Gert Fylking: "Slå ihjäl sommarkatterna"

 
Det är väll inte direkt någon hemlighet att radioprataren Gert Fylking saknar en del hjärnceller, men att han är en djurmördare kom som en chock för mig.

Men det är tur att man nu vet hur Gert Fylking ser ut, för nu blir det lättare att leta upp honom och slå ihjäl honom med en sten eller stoppa honom i en påse och dränka honom. För det är ju tydligen så han själv vill dö och därför ser jag det som en inbjudan. Är det så han vill behandla katter så är det också så han kommer att dö.... vänta bara. 
 
 photo GertFylking2.jpg