Ro Utan Åror, av Ulla-Carin Lindquist (2004)

Ro Utan Åror av Ulla-Carin Lindquist (Självbiografi):
Nyhets reportern Ulla-Carin har sedan en tid tillbaka haft problem med sin högerhand som inte har samarbetat och känts svag. Därefter började alla muskler i hennes kropp bli svaga och på sin 50 års dag, den 4 april 2003, får hon diagnosen ALS (amyotrofisk lateral skleros) som är en neurologisk sjukdom med dödlig utgång då den saknar bot. I raskt takt bryts alla muskler ner för att snabbt leda till döden. Med ett klart sinne och en "död" kropp får vi följa Ulla-Carins sjukdomsförlopp, nästan hela vägen fram till hennes död den 10 mars 2004.
 
Photobucket 
Boken får:
Eftersom jag inte är mycket för att läsa böcker (då de får mig att somna) så valde jag att lyssna på ljudboken som läses av Lena Endres och varar i ca 3 timmar och 57 minuter. Detta är en upplevelse jag sent kommer glömma då Ro Utan Åror fick mig att brista ut i tårar titt som tätt. Vi får följa Ulla-Carins sjukdomsförlopp och det är inte en vacker upplevelse, hennes kropp bryts sakta ner medan hon är helt klar i huvudet och ligger och väntar på döden som knackar på dörren. Ulla-Carin tycks ha varit en riktigt stark människa och hon tog sig igenom sjukdomen med ett lugn, ett lugn som stressar upp mig. Hon valde att ta vara på tiden och se det ljusa i tillvaron medan allt sakta försvann. Det är stunderna när hon nämner sina barn och deras reaktion som får mig att brista ut i tårar, för de är så små och kommer nu få växa upp utan en mamma. Jag gråter även för Ulla-Carins situation och jag funderar över om jag själv skulle kunna ta det så lugnt och acceptera situationen om jag var i hennes sits, antagligen inte. Detta är en stark bok som ger en inlevelse i hur det är att vara sjuk i ALS, en sjukdom som det knappt forskas i och som alltid leder till döden. Ca 200 personer drabbas varje år i Sverige och en del har tur och kan leva i 10 år men de flesta dör inom 18 månader efter att diagnosen har ställts. Det är en grym väntan på döden då man är helt klar i huvudet men kroppen lägger av att fungera. Jag hade nog sett till att få ett slut på eländet innan det gick för långt, för vem vill leva som ett kolli och en belastning?