Allt För Min Syster (av Jodi Picoult)

Photobucket
Allt för min Syster av Jodi Picoult:
Anna har kommit till världen för att genetiskt matcha sin storasyster Kate som lider av leukemi och som ständigt är i behov av en donator för att överleva. Det är där Anna passar in, men efter 13 år som donator har hon nu fått nog och anlitar en advokat som ska hjälpa henne att kämpa för rätten om sin egna kropp. Om Anna vinner kommer Kate att dö, och hon sätter inte bara Kate i klistret utan även hela sin familj.

Photobucket


BOKEN FÅR:
Jag har aldrig påstått att jag är en bokmänniska och just därför har det tagit mig hela 2 år att läsa ut boken. Dels för att jag föredrar att få bilderna levererade framför mina ögon via teven och dels för att boken skiljer sig rätt mycket ifrån filmen och det gör att boken blir svårläst då bilderna från filmen inte överensstämmer med de som man får när man läser boken. Allt för min Syster är dessutom rörig att läsa då varje kapitel är en berättelse ifrån olika personers upplevelser och vi få se allt ifrån olika ögon. Jag hade föredragit att boken var upplags som en vanlig jävla bok och inte hoppade fram och tillbaka i tid och rum. Visserligen är kanske boken mer detaljrik men det spelar ingen roll då den inte griper tag i mig. Medan filmen fick mig att lipa under 1 timme och 39 minuter så lyckades boken knappt beröra mig, visst finns det stunder då det är lite sorgligt med det är inte i närheten av det djup som filmen ger mig. Jag kan inte riktigt känna med karaktärerna när jag läser för allt rullar på så sakta och jag blir bara trött av att stirra ner på en sida under en längre tid. Till råga på allt så skiljer sig boken från filmen när vi börja närma oss slutet och jag får nog säga att jag föredrar slutet i filmen. Vissa utav karaktärerna har dessutom bytt kön och det gör mig bara ännu mer förvirrad. Nu kom visserligen boken före filmen, men eftersom jag såg filmen först så vill jag rätta mig efter den. Men jag antar att först är bäst, så läser man boken före man ser filmen så lägger man nog sin röst på boken. Visserligen är jag inte så säker på att jag hade valt boken före filmen om jag nu hade läst den först, för som sagt, jag är ingen bokmänniska.
 
*Köp boken här: Allt för min syster av Jodi Picoult (Inbunden)

Ro Utan Åror, av Ulla-Carin Lindquist (2004)

Ro Utan Åror av Ulla-Carin Lindquist (Självbiografi):
Nyhets reportern Ulla-Carin har sedan en tid tillbaka haft problem med sin högerhand som inte har samarbetat och känts svag. Därefter började alla muskler i hennes kropp bli svaga och på sin 50 års dag, den 4 april 2003, får hon diagnosen ALS (amyotrofisk lateral skleros) som är en neurologisk sjukdom med dödlig utgång då den saknar bot. I raskt takt bryts alla muskler ner för att snabbt leda till döden. Med ett klart sinne och en "död" kropp får vi följa Ulla-Carins sjukdomsförlopp, nästan hela vägen fram till hennes död den 10 mars 2004.
 
 
Boken får:
Eftersom jag inte är mycket för att läsa böcker (då de får mig att somna) så valde jag att lyssna på ljudboken som läses av Lena Endres och varar i ca 3 timmar och 57 minuter. Detta är en upplevelse jag sent kommer glömma då Ro Utan Åror fick mig att brista ut i tårar titt som tätt. Vi får följa Ulla-Carins sjukdomsförlopp och det är inte en vacker upplevelse, hennes kropp bryts sakta ner medan hon är helt klar i huvudet och ligger och väntar på döden som knackar på dörren. Ulla-Carin tycks ha varit en riktigt stark människa och hon tog sig igenom sjukdomen med ett lugn, ett lugn som stressar upp mig. Hon valde att ta vara på tiden och se det ljusa i tillvaron medan allt sakta försvann. Det är stunderna när hon nämner sina barn och deras reaktion som får mig att brista ut i tårar, för de är så små och kommer nu få växa upp utan en mamma. Jag gråter även för Ulla-Carins situation och jag funderar över om jag själv skulle kunna ta det så lugnt och acceptera situationen om jag var i hennes sits, antagligen inte. Detta är en stark bok som ger en inlevelse i hur det är att vara sjuk i ALS, en sjukdom som det knappt forskas i och som alltid leder till döden. Ca 200 personer drabbas varje år i Sverige och en del har tur och kan leva i 10 år men de flesta dör inom 18 månader efter att diagnosen har ställts. Det är en grym väntan på döden då man är helt klar i huvudet men kroppen lägger av att fungera. Jag hade nog sett till att få ett slut på eländet innan det gick för långt, för vem vill leva som ett kolli och en belastning?